Medkänsla

Bruce Springsteen och "Brilliant disguise". Min husgud. I en av hans allra bästa låtar.

Mina tankar har fastnat i fasader, bildsättningar och vad som är äkta och inte äkta. I vår samtid. Runt omkring oss. Här och nu. Jag tror att det ligger en hel del i en önskan om att vi ska försöka se det goda i varandra. En del skulle kanske säga att det är ett naivt sätt att se på människan. Och det finns stunder då jag är benägen att hålla med om det, men jag vill inte landa där. Jag vill hellre tro att det handlar om att försöka känna med varandra. Att försöka hitta orsaker till att människor agerar på ett visst sätt...mer än att det är med onda avsikter.

Jag jobbar ständigt med detta. Och jag lyckas inte alltid. Långt därifrån. Men så länge viljan finns att försöka förstå så sker någonting i mötet med andra människor. Tror jag. Ändå måste jag ibland avskärma mig och t.o.m. ta avstånd. Det blir för mycket för mig. Det tar för mycket energi. Samtidigt som jag vill glädjas med och över andras framgångar så kan jag känna mig sorgesam i vad den framgången innebär. För helhetsbilden. För synen på samhället och på varandra. Jag landar ändå till sist i att jag gläds med människor som jag tycker om och som jag har kommit att respektera. Om framgången nu handlar om att ha stått rak i ryggen så hoppas jag innerligt att de ryggarna fortsätter att stå raka och att en lever som en lär. Låt det inte bara vara en "brilliant disguise". Låt oss känna med varandra även framöver. Nu och i framtiden.

Mitt parti petar sitt toppnamn i EU-valet, Cecilia Wikström. Hur jag än vänder och vrider på petningen så hittar jag inga vettiga förklaringar. Wikström är en liberal förebild och enligt min mening behövs hon nu mer än någonsin för att vända på en negativ trend för vårt liberala parti. Vi borde ha stått raka i ryggen och definitivt ställt oss bakom ryggen på henne...stöttat henne och byggt vidare med henne som en stark liberal röst såväl i Europa som i Sverige. Jag är djupt bedrövad över partiets agerande. Jag förstår det inte. En "brilliant disguise"? Eller inte briljant alls...

Jag går en osäker framtid till mötes. Och jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar mig. Men än så länge inte mer än att jag tvingas sondera terrängen. Kalmarsunds Gymnasieförbund måste spara. Prognoserna visar på ett väldigt stort underskott och nu måste förbundet agera. Det skapar en osäkerhet för oss som inte har tillsvidareanställningar...kanske även för en del av dem som har tillsvidareanställningar. Personligen vet jag att jag har jobb fram till sommaren, men oj vad jag håller tummarna för att jag ska vara kvar på Lars Kaggskolan i höst. Skolan, kollegorna, eleverna och arbetsuppgifterna gör att jag trivs fantastiskt bra. Vi gör tillsammans ett bra jobb och vi uppskattar varandra. Väldigt mycket. Och livet i allmänhet har inte varit så bra på många år. Arbetssituationen har en starkt bidragande orsak till mitt välmående.

Jag anar att det kommer dagar då jag påverkas mer av osäkerheten. Och som jag önskar att min omgivning då ska känna med mig även om jag skulle vara vresig och disträ. Lika viktigt är det så klart att jag känner med mina kollegor och förstår hur deras osäkerhet påverkar deras vardag. Vi påverkas tillsammans av den vardag vi delar. Vi känner med varandra även om vi stundtals tar till en "brilliant disguise" och håller minen utåt gentemot omgivningen.

"So when you look at me you better look hard and look twice
Is that me baby or just a brilliant disguise"

Naivt eller inte naivt...låt oss försöka se det goda i varandra. Låt oss känna med varandra. Låt oss glädjas åt varandras framgångar istället för att bli bittra över egna bakslag. Låt oss stötta varandra istället för att störta varandra. Och...

...krama varandra därute.