Fasaden och bildsättningen

Lars Winnerbäck "Ett slags liv". Så här låter det när han är som bäst. Vemodigt. Vackert. Eftertänksamt. Harmoniska toner och djupa texter med ett äkta innehåll. Jag älskar det.

"Jag har aldrig drömt om diamanter
Jag har aldrig drömt om guld
Jag har drömt för att få vila en stund
Från ärenden och skuld"

Jag tillbringar mycket tid på sociala medier. Alldeles för mycket för mitt eget bästa. Det har jag konstaterat för länge sen utan att ha förmågan att göra något konkret åt det. Men det är något som fascinerar mig och det är något som jag är en del av. Samtidigt tänker jag ofta på vad det egentligen är som fascinerar och intresserar. Vad är det som visas upp för världen? På Instagram. På Facebook. På de sociala plattformarna. Är det verkligheten? Eller är det bara en fasad och en bildsättning av något som egentligen inte är på riktigt? Jag ser det ständigt, men så tittar jag på mina egna sidor och blir med ens ödmjuk. Är jag bättre än någon annan? Vad delar jag med mig av? Vilken verklighet är det jag bildsätter?

Hur ärliga är vi? Och hur ärliga ska vi vara?

Jag försöker vara en glädjespridare. Och det är ärligt menat. Jag vill sprida glädje. Då duger det inte att skriva om de dåliga stunderna...de dåliga dagarna...eller den långtgående utmattningen. En utmattning som avtar med små steg. Varje dag. Med ens funderar jag på varför jag skriver och/eller varför jag delar en bild eller t.o.m. en artikel om något som jag tycker är intressant. Skriver jag för någon som ska läsa det eller skriver jag bara för mig själv? Om jag bara skriver för mig själv...varför då lägga ut det offentligt? Jag har ett behov av att dela med mig av mina tankar. Och så är det säkerligen även för andra. På samma sätt. Eller på olika sätt.

Men...det är något nytt att kunna dela med sig av sig själv och sitt liv. Bara med ett klick. Likväl som det är något nytt att kunna ta del av andras liv. Bara efter ett klick. Jag tror att det är mer dåligt än bra för oss. Det blir en ständig jämförelse med andra. Och betänk om det bara är varandras bildsättning som jämförs och inte verkligheten. Är det bara fasaderna som är föremålet för jämförelsen då? Hur äkta blir det? Och hur sant blir det? Det verkar som att den ständiga jämförelsen kan skapa ångest, en känsla av att inte duga...att vara otillräcklig och kanske t.o.m. misslyckad. Tänk om det bara är falska bilder av oss själva som vi jämför. Så fullkomligt meningslöst att över huvud taget jämföra och så djupt tragiskt att lögnen skapar psykisk ohälsa, stress och känsla av misslyckande.

"Häll upp mer av det röda
Och säg att du vill ha mig
Jag är lite rädd
Att andra män ska komma hit och ta dig

Och jag är rädd att du mår bra nu
Att allt det onda har gått över
Jag är rädd att jag står kvar på samma punkt
Utan nåt som jag behöver"

Bildsättningen eller i min värld...fasaden. Jag ser den på flera håll. Inte minst inom politiken. När ett parti, en majoritet, en opposition eller kanske en enskild politiker vill få uppmärksamhet...då gäller det att sätta sin bild. Och lyckas man så kommer journalisterna. Då kan det bli en bild och en saftig rubrik. Då har man lyckats. Jag har sett det för ofta för att inte oroas av det. Det är lätt att överdriva bildsättningen för att synas. Det är samma läge i social medier. Såväl från politiker som från människor utanför densamma. För att få en tumme upp, ett hjärta...för att få andra att läsa...så skapar vi en fasad som inte måste stämma med verkligheten.

Jag tror inte att det blir bra om fasaden blir vanligare än verkligheten. Jag tror att vi ser konsekvenserna av det redan nu. Både här och där i vårt samhälle. Och jag går inte obemärkt igenom det. Jag påverkas också och jag har svårt att värja mig för det. Samtidigt inser jag att jag liksom alla andra har ett ansvar i det. Ett stort ansvar. Ett ansvar att vara ärlig och hålla mig till verkligheten. Att låta fasaden rämna och stå upp för att vi duger som vi är.

"Medan tradarna ger sig ut på vägarna
Eller båtarna lämnar sin hamn
Jag kommer aldrig sluta höra
Hur dom ropar mitt namn
Ta vind, ge dig av, här finns en famn
Och ett slags liv"

Och är du inte en som jämför...då är du en att gratulera...jag önskar jag vore en också....

Krama varandra därute.