Bandmedlemmen

Året var 1984. Kanadensaren Bryan Adams släppte låten "Summer of 69". Jag var 14 år och tyckte att Bryan Adams var något av det coolaste som fanns. Och den rösten. Jag ville vara Bryan Adams. Jag ville ha den rösten. Men mitt liv var fyllt av något helt annat. Fotboll. I stort sett allt kretsade kring fotboll. Och flickvännen. Märkte nu att jag satte fotbollen först. Jag minns inte att det kändes så då och nog hade jag tid både till skola, flickvän och fotboll. Det fanns tid till hur mycket som helst. Livet var underbart. På alla sätt.

I januari 2018 började jag jobba på Lars Kaggskolan i Kalmar. Jag lämnade mitt jobb som högstadielärare på Skansenskolan i Mörbylånga till ett jobb i gymnasiet. Och som jag trivs på den skolan. Jag går till jobbet på lätta ben och ett stort leende på läpparna. Varje dag. Jo, det är precis så det känns. Varje dag. Det finns många skäl till att det känns så, men som så många gånger handlar det om människor. Och möten. Många fantastiska kollegor. Och alla dessa underbara ungdomar. Och så är det bandet också...Skolinspektionen (bandet).

Det började med ett mail från en av lärarna på fordonsprogrammet. Var det några på skolan som skulle vilja spela i ett personalband? När jag läste det där mailet så var pojkdrömmen tillbaka i både hjärta och själ. Tänk att få spela i ett band. Möjligheter har funnits. Men tiden har inte varit den rätta och jantelagen har suttit och sitter stundtals djupt i mig fortfarande. Jag får jobba med den där eländiga lagen. Vem är jag att tro att jag skulle kunna spela i ett band? Några dagar senare stod jag och pratade med en kollega om detta och vi kände båda två att det ändå kanske inte var något för oss. Det är ju ändå rätt svårt med musik och är en med i ett lag/ett band så gäller det ju att en kan bidra på något sätt. Det ska ju helst låta bra. Idag är vi båda två med i bandet. Micke på gitarr. Jag på gitarr och sång. Och fy in i hela härligheten vad roligt vi har.

Det är fordonsläraren på bas. Det är IKT-pedagogen på trummor. Det är vaktmästaren på sologitarr. Det är språkläraren på gitarr. Det är historia- och idrottsläraren på sång. Och det är specialläraren på sång. Sen har vi ju mig också...heltidsvikarien på gitarr och sång. Tillsammans är vi Skolinspektionen (bandet). Vi repar en gång i veckan. Efter jobbet. På skolan. Det här är något av det absolut roligaste jag har gjort. Vilken energi. Vilken inspiration. Vilken glädje. Att spela i band är något som alla borde prova på någon gång. Galet kul.

Vi hade vår premiär på skolans julfest. Lars Kaggskolans tak lyfte och våra fötter lämnade jorden för en stund. Vi var rockstjärnor. Men snart var vi nere på jorden igen när jag råkade ha mina papper i oordning i ett intro. Alla var igång och jag skulle sjunga, men det höll på att bli fel låt. "Stopp", skrek jag. Och alla stannade. Jag fattar fortfarande inte varför jag gjorde så. Jag kunde ha hållit minen och lyssnat istället, men icke... Idag gapskrattar vi tillsammans åt denna händelse. Så mycket rockstjärna var jag...hahaha!

Imorgon är det 80-talsfest. Och vi har repat 80-talslåtar så det står härliga till. Alla kommer att klä ut sig. Antingen till någon kändis från 80-talet och/eller i kläder som var inne då. De flesta brukar gå all-in så det lär bli en syn vi aldrig kommer att glömma. 14-åringen i mig är tillbaka och även om jag inte är lika hårfager som på 80-talet så blir det ett försök att vara någon slags kombo av Bryan Adams och Tom Cruise. "Top Gun" och "Summer of 69" i en härlig symbios. Och imorgon river vi loss:

"I got my first real six-string
Bought it at the five-and-dime
Played it 'til my fingers bled
Was the summer of sixty-nine"

Jag ska sjunga som aldrig förr. Än en gång ska skolans tak lyfta och mina fötter likaså. Och jag tänker fasen inte landa den här gången. Nu är det tonåringen i mig som ska få sin dröm uppfylld. Imorgon är jag den där kanadensaren. På mitt sätt. Med min röst. Och med ett underbart gäng musiker i ryggen. De bästa människorna en kan tänka sig. Skolinspektionen ska göra sin andra spelning. Och personalen på Lars Kagg ska leva 80-talet igen. För en kväll.

"Oh, when I look back now
That summer seemed to last forever
And if I had the choice
Yeah, I'd always wanna be there
Those were the best days of my life"

Jag är så tacksam. Så oändligt tacksam. För människorna. För mötena. För musiken. För glädjen. Tillsammansheten. Inspirationen. Energin. Tonåringen i mig ler. Och 49-åringen i mig likaså. Jag lever här. Jag lever nu. Och jag tänker fortsätta att sjunga mig igenom livet. Det blir så mycket roligare då.

Krama varandra därute.